2013-12-26
01:57:00
"A simple smile"
Det finns någon. Någon jag bryr mig om. Någon jag älskar. Någon som älskar mig. Det vet jag. Jag bara önskar du kunde komma ihåg det. Efter allt som har hänt. Jag önskar du kunde älska mig igen. Du älskar någon. Men det är inte jag. Du kan skratta och ha kul med någon. Men det är inte jag. Jag trodde du skulle komma tillbaks. Men det gjorde du inte. Du lämnade mig helt ensam. Varje dag önskar jag att du tänker på mig. På oss. Hur kul vi hade. Mitt hjärta är mörkt och tomt. Jag har inget att göra längre. Jag önskar du var här. Jag önskar du var här och firade jul med mig. Bara du och jag. Så som det brukade vara. Det finns inga ord som kan förklara hur arg och besviken jag är. Jag hatar dig. Jag älskar dig. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara skrika. Slänga saker. Gråta. Jag sprängs snart. Hjälp mig! Någon? Snälla. Jag klarar snart inte mer.
Det är som ett stort svart hål som växer större och större. Det känns som om jag långsamt brinner upp inifrån och ut. Du slet ut mitt hjärta som om det var lika lätt som att mosa en myra under skon. Jag skulle aldrig göra dig illa. Du var den enda jag brydde mig om. Och du bara slängde iväg mig som en soppåse. Du sa inte ens hejdå. Jag vet. jag vet att någonstans där inne finns en god människa. Någon som älskar mig. Snälla. Bara kom ihåg mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig att förstå. Men det är redan försent. Jag gråter varje dag, varje natt, varje sekund. Jag har lärt mig mycket de senaste åren. Jag vet hur man döljer allt med ett litet leende. Ingen misstänker något. Jag är ett proffs nu. Så dra åt helvete. Jag älskar dig!
2013-12-20
13:30:02
"En lever, två dör."
Jag vaknar upp i ett stort rum med massor av andra smala och svältande. Jag har inte ätit på veckor. Gud vad det hade varit skönt med en stor skinkmacka nu. Jag är så hungrig. Rummet vi är i skakar och det låter väldigt mycket. Jag frågar en äldre kvinna var vi är och hon säger att vi är på ett tåg.
Efter ungefär två dagar i tågvagnen stannar vi igen och vi leds ut till ett stort led. Jag staplar fram på mina svaga ben. Jag faller ihop flera gånger. Det är en lång kö på 500-700 meter minst. Jag står där och undrar vad jag egentligen gör där. Varför togs jag dit? Skulle jag dö nu? Skulle jag få en familj som skulle ta hand om mig som om de hade känt mig för evigt? Någon som älskade mig. Det är vakter överallt och många försöker rymma från kön men då blir man dödad eller skickad till ett läger där man får jobba tills man ändå dör. Det står en flicka i min ålder precis bakom mig och jag frågar henne varför vi är här.
”jag heter Irma och jag har varit här innan med min bror men vi försökte rymma och jag hann in i skogen innan vakterna hunnit fatt i mig. Det tog inte lång tid innan jag var tillbaka här. De söker ju igenom vartenda hus och alla skokar. Det finns ingen chans att komma undan. Min bror skickades till ett läger någonstans långt härifrån. Längst fram så skickar soldaterna män och pojkar som ser hyfsat starka ut för att jobba, åt vänster och kvinnorna skickas åt höger. Ingen vet vad som händer med dem.”
Nu står vi bara 20 meter från soldaten som delar upp oss alla. Det går fort och snart är det vår tur. Han skickar en åt vänster och två åt höger. En åt vänster och två åt höger. Jag blev skickad åt höger och det blev Irma med. Vi får gå bakom en stor grågrön byggnad och soldaten som är med oss säger åt oss att ta av alla våra kläder för vi ska duscha och göra oss rena så att vi kan jobba. Jag drar snabbt av mig alla kläderna och tänker att det ska bli jätteskönt med en dusch. Både jag och Irma ler stort när vi leds in i dusch rummet. När han stänger den tunga dörren och tar på en mask vet jag att något är fel. Irma ser det också. Gasen forsar in och den starka lukten gör att jag faller ihop och dör.
((bild 1))
2013-12-19
16:35:13
"Milo"
Jag leds till ett stort torg med hundratals av jublande rika och fattiga, där mina händer blir fastbundna tillsammans och jag skickas till en lång kö med andra pojkar och män. Det är ungefär sju stycken framför mig. De står med huvudet ner och ser ledsna ut. Många försöker rymma men ingen kommer särskilt långt. Max tre meter. Jag skulle aldrig få för mig att rymma. Då blir det bara värre än vad det redan är. Jag ser ett glatt rikt par och mina tankar flyger iväg om att de kunde vara mina föräldrar. Vi skulle äta stora bufféer till middag varje dag. Jag skulle lära mig rida och kanske bli en mäktig riddare eller gifta mig med prinsessan och bli landets nya kung. Jag skulle aldrig döda barn. Jag skulle alltid se till att alla fick den mat de behövde och ingen skulle få svälta eller stjäla för att överleva. Nu står jag näst längst fram. På luckorna står det två äldre män med grått hår. Vid spaken står stadens ädlaste riddare guldhjälm och han drar i spaken. Luckorna öppnas och de två männen hängs i repen som var spända runt deras halsar. Framför mig står det en liten pojke, yngre och smalare än jag. Han är kanske bara åtta år. Jag är fjorton. Jag tycker synd om pojken. Han ser så ynklig och rädd ut, så jag viskar och frågar vad han heter. Han hinner inte säga något innan vi blir framkallade. De placerar repen runt våra halsar och jag ser i ögonvrån hur pojken gråter av rädsla. Kungen pratar lite och nu var det dags. Dags för mig att dö. Jag tittar snabbt på pojken bredvid mig och han tittar tillbaks på mig. Han skriker. ”MILO! JAG HETER MILO.” och guldhjälm drar i spaken och allt blir svart.
2013-12-07
16:19:47
"En livlös vinternatt"
