Tovas Berättelser<33

När du älskar någon så mycket att du inte kan gå en dag utan hen. Att du inte kan tänka dig att leva utan hen. Att du sitter på YouTube och lyssnar på sorliga låtar, äter glass och tycker synd om dig själv när hen är bortrest… då är du desperat.

När tiden är inne, Då är den inne.

Ibland när det händer något så måste man bara försöka att gå vidare. Tänka positivt. Glömma vad som har hänt.

Det låter lättare än vad det är. Mycket lättare.

2 maj 3013 , 17:35

Det gick så fort. Ena sekunden sitter man i flygplanet på väg till Grekland, och nästa sekund ligger man på marken och har så jäkla ont. Vad hände egentligen?

Jag var rädd. Det var en stor smäll. Eld. Skrik. Gråt. Ibland helt tyst. Sedan kom sirenerna. Det var då jag fattade att det var allvarligt. Jag blev inburen i en stor bil på en bår. Det var röster. Jag hörde inte vad de sa. Bara mummel. Jag såg knappt. Kunde knappt andas.

11 maj 3013, 11:43

Jag vaknar. Det sitter någon bredvid mig. En man med svart kavaj, röd och svart rutig slips, och kort brun-blont hår. Jag vet inte vem det är eller varför han är här. Men varför är jag här? Var är jag ens? Och, var är mina ben?

29 juni 3013, 19:26

Hon skrek mitt namn. Hon var rädd. Precis som jag. Det kunde jag höra. Det var det sista jag hörde innan…

Jag kommer aldrig att glömma dig. Vi ses snart. Det kan jag lova.

29 juni 3013, 19:27

Jag känner hur bladet skär djupt in i skinnet på handleden. Långsamt. Jag tittar i spegeln hela tiden. Tittar aldrig bort. Jag fortsätter trycka så djupt jag kan. Jag sitter i min rullstol. Det börjar bli dimmigt. Jag känner hur blodet forsar ner. Sedan faller jag. Ner, ner, ner, ner, ner, ner. Djupare och djupare. Stannar inte. Jag bara faller.