Tovas Berättelser<33

--Förlåt att det inte blir ngn bild till denna men jag hittade ingen bra... Enjoy--

DEL 1

Det var en mörk och kall oktobermorgon när polischef Sven Ohlsson skulle köra till jobbet. Han sa hejdå till sin fru och sin 3-åriga dotter och for iväg. Ingen visste att han aldrig skulle komma tillbaka. Man antog att han bara hade behövt ta en liten paus från all stress och hade åkt iväg på en liten semester. Dagar gick, och ingen hade fortfarande hört från Sven någonstans. Efter fyra veckor ringde ett oroligt par in om ett lik vid vägkanten 15 mil bort. Poliser åkte dit direkt och liket kunde bekräftas som Sven Ohlsson. Det fanns många ledtrådar och ännu fler bevis. Det såg ut som han hade blivit misslyckat strypt och i stället skjuten två gånger i huvudet från olika riktningar. Mördaren hade också huggit av fingrarna på offret och lagt dem i en glasburk bredvid. Men det fanns bara nio fingrar i burken. Man tog kontakt med stadens kända Detektiv Mr. Robinson och han tog en närmare titt. Det fanns fingeravtryck på glasburken och man kunde tydligt se vem de tillhörde. Det syntes på sättet Sven hade blivit dödad också. Det var Rudolf Ro, också känd som ”the long way killer” som man har jagat i nästan 25 år. Han slår till när man som minst anar det. Alla visste vem det var och var han höll hus. Det fanns ingen chans att få tag i honom. Det var rent självmord. Helt omöjligt att komma tillbaka levande. Ingen vågade ens försöka. Han kunde ge sig på vem som helst. Till och med ett litet oskyldigt barn.

Utredningen var lång och svår. Det gick veckor, månader, år men man hade inte tagit mördaren än. Svens bästa vän Tobias hade blivit stationens nya chef.

När man hade försökt allt för att få tag på Rudolf, hände något som ingen kunde någonsin tro. Den misstänkte seriemördaren gick till polisstationen själv. Ingen visste varför. Och ingen skulle få veta heller. Alla i hela staden blev helt förstummade när de fick höra om det.

När man hade förhört den misstänkte för det senaste mordet så dödsdömdes han för alla mord han hade begått under de senaste 30 åren. Alla var lättade att man äntligen hade fått tag på mördaren av tusentals offer.

Samma dag kom ett samtal in om en försvunnen man i 30-årsåldern. När man hade fått mer information om den försvunna mannen fick man också reda på att den försvunna mannen var en polis från en annan station 20 mil bort. Polisen var en polischef och hette Norman Gren. Några dagar efter hittades Norman död i samma dike som man hittade Sven. Samma metod som mördade Sven Ohlsson hade nu också mördat Norman Gren.

 

 

DEL 2

”Det är synd att du sitter inne för två mord jag är skyldig för. Även om du förtjänade det. Du har ju trots allt varit jagad i över 30 år. Jag är smartare än du tror. Jag vet allt. Alla metoder du använde, alla sorters vapen du mördade med, hur många sekunder du höll grepp om offrets hals innan du sköt skallen av dem. Håll dina vänner nära, och dina fiender närmare.”

Rudolf satt och läste i sin unkna gamla cell. Väntade på att dö. När han kom in till stationen kontaktade man genast FBI och man utrymde hela byggnaden. Det är sjukt hur man kan mörda så många på så lång tid och fortfarande komma undan.

En matbricka sköts in i cellen. ”Smaklig måltid. Hehe.” Ett ont skratt. Som att någon hade hällt i gift i maten.

Tillbaks på stationen så jobbade man fortfarande med morden. Det var något som inte stämde. Man visste inte vad. Bara att något var fel. Man sökte genom Mördarens gömställe och man hittade allt man någonsin hade letat efter. Bevis, Vapen, Planer och mycket mer. När man hade kollat klart såg man att det var något som saknades. Ett mycket viktigt bevis. Ett av Svens fingrar var borta. Alla var avhuggna men det fanns bara nio i burken de hittade. Om det var någonstans så borde det ha varit i grottan. Men det var det inte. Så var kunde det vara? Vad var det vi hade gjort för fel?

En tidig vårmorgon ringde telefonen och Tobias svarade.

”Polischef Tobias Karlsson på polisstationen i Jönköping.”

”Aha. Okej. Kan du förklara hur han ser ut? Aha. Aha. Halvlångt blont hår och mustasch? Okej. Har du något telefonnummer? Okej. 0-7-5-8-3-3-4-1-1-1. Tack. Simon Bobo sa du? Okej, tack för att du ringde.”

”Anna! Vi har en ny misstänkt.”

DEL 3

”Mördade du Sven Ohlsson och Norman Gren? Gjorde du det? SVARA MIG!”

”Wow. Ni är verkligen smarta. Jag är imponerad.”

Tjatja! Jag ska snart lägga upp en ny novell (senast tisdag) och det är en deckarnovell som vi hade som uppgift att skriva i skolan. Vi läste först en valfri Agatha Cristie bok och sen skrev vi en liten deckare, så jag ska snart lägga upp den;)

en av mina kompisar Karin sa att jag skulle lägga upp den på bloggen så jag tyckte det var en bra idé! ses dådå

Det finns någon. Någon jag bryr mig om. Någon jag älskar. Någon som älskar mig. Det vet jag. Jag bara önskar du kunde komma ihåg det. Efter allt som har hänt. Jag önskar du kunde älska mig igen. Du älskar någon. Men det är inte jag. Du kan skratta och ha kul med någon. Men det är inte jag. Jag trodde du skulle komma tillbaks. Men det gjorde du inte. Du lämnade mig helt ensam. Varje dag önskar jag att du tänker på mig. På oss. Hur kul vi hade. Mitt hjärta är mörkt och tomt. Jag har inget att göra längre. Jag önskar du var här. Jag önskar du var här och firade jul med mig. Bara du och jag. Så som det brukade vara. Det finns inga ord som kan förklara hur arg och besviken jag är. Jag hatar dig. Jag älskar dig. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara skrika. Slänga saker. Gråta. Jag sprängs snart. Hjälp mig! Någon? Snälla. Jag klarar snart inte mer.

Det är som ett stort svart hål som växer större och större. Det känns som om jag långsamt brinner upp inifrån och ut. Du slet ut mitt hjärta som om det var lika lätt som att mosa en myra under skon. Jag skulle aldrig göra dig illa. Du var den enda jag brydde mig om. Och du bara slängde iväg mig som en soppåse. Du sa inte ens hejdå. Jag vet. jag vet att någonstans där inne finns en god människa. Någon som älskar mig. Snälla. Bara kom ihåg mig. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig att förstå. Men det är redan försent. Jag gråter varje dag, varje natt, varje sekund. Jag har lärt mig mycket de senaste åren. Jag vet hur man döljer allt med ett litet leende. Ingen misstänker något. Jag är ett proffs nu. Så dra åt helvete. Jag älskar dig!

 

Jag leds till ett stort torg med hundratals av jublande rika och fattiga, där mina händer blir fastbundna tillsammans och jag skickas till en lång kö med andra pojkar och män. Det är ungefär sju stycken framför mig. De står med huvudet ner och ser ledsna ut. Många försöker rymma men ingen kommer särskilt långt. Max tre meter. Jag skulle aldrig få för mig att rymma. Då blir det bara värre än vad det redan är. Jag ser ett glatt rikt par och mina tankar flyger iväg om att de kunde vara mina föräldrar. Vi skulle äta stora bufféer till middag varje dag. Jag skulle lära mig rida och kanske bli en mäktig riddare eller gifta mig med prinsessan och bli landets nya kung. Jag skulle aldrig döda barn. Jag skulle alltid se till att alla fick den mat de behövde och ingen skulle få svälta eller stjäla för att överleva. Nu står jag näst längst fram. På luckorna står det två äldre män med grått hår. Vid spaken står stadens ädlaste riddare guldhjälm och han drar i spaken. Luckorna öppnas och de två männen hängs i repen som var spända runt deras halsar. Framför mig står det en liten pojke, yngre och smalare än jag. Han är kanske bara åtta år. Jag är fjorton. Jag tycker synd om pojken. Han ser så ynklig och rädd ut, så jag viskar och frågar vad han heter. Han hinner inte säga något innan vi blir framkallade. De placerar repen runt våra halsar och jag ser i ögonvrån hur pojken gråter av rädsla. Kungen pratar lite och nu var det dags. Dags för mig att dö. Jag tittar snabbt på pojken bredvid mig och han tittar tillbaks på mig. Han skriker. ”MILO! JAG HETER MILO.” och guldhjälm drar i spaken och allt blir svart.

Jag stod i det oändliga mörkret och bara väntade. Det var tys och kallt i början av December. det ända jag hörde var vinden som susade i träden. En starkare vind kom emot mig som en kall chock och jag kände hur blodet forsade geom mina armar och ben och snabbt värmde upp min kropp igen. Jag nästan blåste omkull när jag stod där mitt i stormen Svens starka armar. Helt plötsligt blev jag bara så himla sugen på jordgubbar... Varför just jordgubbar?? I December?! så typiskt mig. Jag önskar att det var sommar. Då skulle jag bada varje dag. Äta så mycket glass att jag skulle sprängas. Bada tills mina fingrar blir skrynkliga som russin. Springa barfota på gröna ängar och skratta tills jag kissar på mig. Ååh vad jag kommer att sakna sommaren. Jag kommer sakna jul, Midsommar, Påsk, Gåsamiddag, Glöggfest, mina råttor, min dator, min skrivbok, skolan, min cykel, sylten i kylskåpet, mina skor, mina kläder, mitt smink..... GUD.. jag kommer sakna allt.... Tänk om jag kommer till helvetet istället för himlen. Tänk om jag inte förtjänade att bli en ängel. Tänk om jag har varit för taskig mot alla andra. Tänk om...

Plötsligt dök det upp två röda ljus långt bort i mörkret. Det såg ut som två elaka ögon från ett monster som kom närmre och närmre. Jag sprang så fort jag kunde mot "ögonen" och jag kännde mig som en häst som sprang fort i mörkret. Det hördes ett bullrande ljud från där ögonen rörde sig framåt. Det lät som ett tåg. Jag hade helt glömt bort... nu skulle jag dö. om bara några sekunder. Som om.... *BANG*

Kroppen flög minst 5 meter upp i luften och dunsade ner i marken samtidigt som det höga gnisslandet från ett tåg som bromsade fyllde hela skogen. Helt livlös. På bara några millisekunder.

Vissa är så känsliga att de gråter för allt. Vissa vänjer sig och tar allt som att det aldrig hände. Andra är helt enkelt så van att man inte bryr sig ett skit. Jag? Jag är en av de blyga som helt ointresserad, men när jag kommer hem sitter jag bara med en skål glass och en sked i ett mörkt mysigt rum och gråter till söms.

Jag drömmer om en flicka och en åtta månader-gravid mamma som sitter i soffan och tittar på family guy när det plingar på dörren. Dottern öppnar och hoppas på att det är pappa. Det är det inte. Mannen frågar om han får prata med mamma. Hon trodde väl att det är någon journalist igen. Det är det inte heller. Det är militärer från pappas jobb. Mamma pratade med dem en liten stund och sedan hörde jag hur hon brast ut i gråt och föll ner på knä. Hon bad till gud varje natt efter det att pappa skulle ha det bra och att de nog skulle ses snart. När barnet hade kommit var det bara jag, mamma och min nyfödda lillasyster kvar. Men inte så länge till. Jag visste inte. Jag fattade inte. Jag var ju bara nio. Hon sa bara att jag skulle ta Maria polisstationen ett kvarter bort och stanna där tills vi får komma tillbaka. När jag kom dit frågade de om jag behövde hjälp med något. Jag visste inte. Jag sa bara att mamma skickade hit mig. De frågade om hon sa något annat. Jag kommer bara ihåg att hon sa ”jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Glöm inte det. JAG ÄLSKAR DIG ANNA!”. Så jag sa det till poliserna. De frågar var jag bor och de tar en polisbil och åker snabbt hem till mig. Men det var redan för sent.

Alarmet ringde. Dags för ännu en idiotisk dag i skolan. Maria sover fortfarande. Hon är nog det gulligaste fyra-åringen jag någonsin sett. Jag älskar henne.

Jag kan inte andas. Jag snubblar till på en bränd planka och faller ner på marken. Jag kan inte resa mig. Jag är för svag. Lågorna bränner min hud. Röken forsar in i lungorna. Jag hostar och hostar. Ropar på hjälp. Hoppas att någon ska höra mig. Plankor faller från taket. Blockerar varje utgång. Jag är instängd. Ingen utväg. Inget hopp. Jag mot elden. Elden mot mig. Det börjar svartna. Jag känner långsamt hur jag brinner upp utifrån och in. Jag dör. Jag dör. Jag dör.

Någon är här. Sitter och puttar på mig. En kvinna med långt vackert ljust hår. Det var som att det lyste om henne. Hon var så vacker. Och hon log mot mig med sitt vackra leende. Hon sträcker ut en hand och jag tar tag i den. Snabbt känner jag mig stark. Jag får krafter att resa mig upp och ta mig ut på ett ögonblick. När jag ligger där i det lite våta, mjuka gräset tänker jag ”vem var den vackra kvinnan?”.

Jag ser mig om men kan inte se någon. Var är hon? Min hjälte. Var är hon? Brandmän och sjukvårdare bär in mig på en bår i en ambulans och jag faller in i en djup sömn och vaknar aldrig mer.

Alla blommor vissnar, så som människor dör.

 

It’s dark. I can’t see anything. The last thing I remember was that I was going to a party. I took the fast way through the woods. I walked a while, and then I fell. I don’t know how. I don’t know why. I just fell. Then everything went black.

Suddenly, in my confusing thoughts, I saw something darker than the darkness I already looked at. Weird. Then I finally started to remember. After I fell, I felt so much pain in my legs, my back and in my head. I felt something wet under me. Could it be blood? Or was it just rainwater? Then all the pain just blowed away. What happened? Pain can’t just blow away in a second. Or can it?

I looked down at the darker than the dark and I saw something. No, not something. Someone. He or she had a blue sweater, purple tight jeans, yellow converses and black gloves with white stripes. But wait… that was exactly what I was wearing. Under the body, there was something red and wet. Blood? The blood came from the head. It looked a little like the legs were broken. Then the thought came to me like a swish. “Am I dead?”. I tried to find my phone to call my mom but I couldn’t find it. I screamed for help but no one seemed to hear me. Then I looked up. I saw a light. Bigger and bigger. I slowly started to lift from the ground and I actually felt happy.

Then the angel with lightly blue wings disappeared in the sky and everything went black again.