Tovas Berättelser<33

Jag leds till ett stort torg med hundratals av jublande rika och fattiga, där mina händer blir fastbundna tillsammans och jag skickas till en lång kö med andra pojkar och män. Det är ungefär sju stycken framför mig. De står med huvudet ner och ser ledsna ut. Många försöker rymma men ingen kommer särskilt långt. Max tre meter. Jag skulle aldrig få för mig att rymma. Då blir det bara värre än vad det redan är. Jag ser ett glatt rikt par och mina tankar flyger iväg om att de kunde vara mina föräldrar. Vi skulle äta stora bufféer till middag varje dag. Jag skulle lära mig rida och kanske bli en mäktig riddare eller gifta mig med prinsessan och bli landets nya kung. Jag skulle aldrig döda barn. Jag skulle alltid se till att alla fick den mat de behövde och ingen skulle få svälta eller stjäla för att överleva. Nu står jag näst längst fram. På luckorna står det två äldre män med grått hår. Vid spaken står stadens ädlaste riddare guldhjälm och han drar i spaken. Luckorna öppnas och de två männen hängs i repen som var spända runt deras halsar. Framför mig står det en liten pojke, yngre och smalare än jag. Han är kanske bara åtta år. Jag är fjorton. Jag tycker synd om pojken. Han ser så ynklig och rädd ut, så jag viskar och frågar vad han heter. Han hinner inte säga något innan vi blir framkallade. De placerar repen runt våra halsar och jag ser i ögonvrån hur pojken gråter av rädsla. Kungen pratar lite och nu var det dags. Dags för mig att dö. Jag tittar snabbt på pojken bredvid mig och han tittar tillbaks på mig. Han skriker. ”MILO! JAG HETER MILO.” och guldhjälm drar i spaken och allt blir svart.