Tovas Berättelser<33

Vissa är så känsliga att de gråter för allt. Vissa vänjer sig och tar allt som att det aldrig hände. Andra är helt enkelt så van att man inte bryr sig ett skit. Jag? Jag är en av de blyga som helt ointresserad, men när jag kommer hem sitter jag bara med en skål glass och en sked i ett mörkt mysigt rum och gråter till söms.

Jag drömmer om en flicka och en åtta månader-gravid mamma som sitter i soffan och tittar på family guy när det plingar på dörren. Dottern öppnar och hoppas på att det är pappa. Det är det inte. Mannen frågar om han får prata med mamma. Hon trodde väl att det är någon journalist igen. Det är det inte heller. Det är militärer från pappas jobb. Mamma pratade med dem en liten stund och sedan hörde jag hur hon brast ut i gråt och föll ner på knä. Hon bad till gud varje natt efter det att pappa skulle ha det bra och att de nog skulle ses snart. När barnet hade kommit var det bara jag, mamma och min nyfödda lillasyster kvar. Men inte så länge till. Jag visste inte. Jag fattade inte. Jag var ju bara nio. Hon sa bara att jag skulle ta Maria polisstationen ett kvarter bort och stanna där tills vi får komma tillbaka. När jag kom dit frågade de om jag behövde hjälp med något. Jag visste inte. Jag sa bara att mamma skickade hit mig. De frågade om hon sa något annat. Jag kommer bara ihåg att hon sa ”jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Glöm inte det. JAG ÄLSKAR DIG ANNA!”. Så jag sa det till poliserna. De frågar var jag bor och de tar en polisbil och åker snabbt hem till mig. Men det var redan för sent.

Alarmet ringde. Dags för ännu en idiotisk dag i skolan. Maria sover fortfarande. Hon är nog det gulligaste fyra-åringen jag någonsin sett. Jag älskar henne.